måndag 14 oktober 2013

Två

Vi byggde
en ensam pelare

att bära upp
ett helt tak

vi stöttade den
med våra kroppar

ställde oss 
på tå
försökte nå

taket 

rasade in
föll ihop
gled isär
tappade balansen

oss själva

varann

vi byggde 
en ensam pelare

att bära upp
oss

två

Diamant

Svärtan
sammanpressad
av din tyngd
som lättat

Ett material
som härdat 
färdigt att slipas 
till en diamant

Vassa fasetter 
redo att fånga 
ljuset 
i en regnbåge

Alcatraz

Du tror att
du är Alcatraz
En borg
omöjlig att fly
från

Men du vet inte
att jag metodiskt
envist
grävt ett hål

Men du vet inte
om en lönngång
genom väggen
under marken
under vallgraven
genom allt

Och jag flyr inte
från dig
utan
till mig

Jag står redan
Där
På andra sidan
Och ser på dig

Dina höga galler
Dina kala väggar
Det kalla vattnet
Som slår 
som slår
som slår
upp mot dem

Och jag ser
Att den som är fånge
Och jag ser
Att den som inte kan fly
Är inte jag
Utan du

Regn

En svullen himmel
höll andan
molnen
stockade sig
som en sorg
oförlöst

Sedan

Ett stilla regn
och himlen
befriade
med en utandning
de tårar
vi
inte förmådde

Pärlan

Är det så
att varje avsked
är en tagg 
som borrar sig in?

Är det så
att tiden
kapslar in
Sorgen
likt ett sandkorn
i mitten av
en pärla?

Är det så 
att den vandrar inåt
söker sig 
till hjärtat
och slår rot?

Är det så 
Att varje avsked
samlas där
likt en törnekrona?

Eller likt
en kedja av pärlor?

Vi kan leka 
Berlin
Vi kan bygga 
en järnridå
Du kan få va öst
jag kan va väst
Vi kan måla 
grafitti
gräva lönngångar 
och lura Stasi

Vi kan säga 
om 30 år
vi kan kalla 
det tö
knacka ett hål
Se varann
Eller
klättra över den
mötas
på halva vägen

Vi kan leka 
"Tiden läker"
Muren
skulle ändå finnas
i våra huvuden
vi skulle ändå va
Ossi och Wessi

Ingefära

Alla fräknar 
Utkastade på måfå
Som en natthimmel
Inverterad

dina axlar 
bar upp himlavalvet
Som Atlas
bar upp världen

Tiden
som kröker sig
Din axels rundning 
Likt ett valv
Inverterat

Jag tecknade vårt eget
stjärntecken

Räknade dom 
Fick svindel
De var som rymden 

utan slut

Jag hann aldrig 
räkna dom
klart

Jag hann aldrig 
ge dem alla
ett namn

Jag gav
dem alla
samma namn

*

Din tystnad

skriker mig
i öronen
kan du prata
så jag hör

mig själv
tänka

Skäran

Om månen var full
skulle jag ta ner den
Åt dig
Och du skulle få mer än halva

Och om jag kunde 
skulle jag ta ner 
en stjärna
och fästa den i din panna
för att efterlikna
det sken
du bär inom dej

Men just ikväll
är månen halv
och skäran går djupt in
i dig
och i mig
Och stjärnorna 
skyms av moln

Rum

Jag bygger 
ett rum 
åt dig
där du får bo
det bor andra här 
hoppas det är okej
det får du faktiskt ta
jag vet inte riktigt ännu 
om du får lov 
att gå omkring hur som helst
det finns vissa regler här
du får nöja dig
var glad åt det lilla rum 
du ändå får
jag hade kunnat kasta ut dig på gatan
i kylan
som den hund du är

ibland
kan det plötsligt bli mörkt här
då får du tända ett ljus
för mig
om du är snäll och skötsam
kanske du får stanna
men just nu 
är du min gäst 
bland andra
dom har blivit ett par stycken nu
en del har kommit
för att stanna
var snäll 
och lås efter dig
när du går

Ett bo

Mellan dina armar 
finns det rum
ett rum med varma väggar
jag bor där
mittemellan pelare
av liv
ett tak av hud
en farstu av sammanflätade händer
ett brovalv av min ryggrad
min byggnad
mitt bo
din kropp
jag somnar trygg

Revan

Ett vertikalt streck
en reva 
på den blå himlen
vidgar sig sakta
blir större
blir längre

River upp ett sår
rodnader 
och blåmärken
blossar upp 
där det just
fanns ett glimmande
klot
en glittrande
glädje

En störtande komet
som leder ner 
men bort från mig
en synvilla 
där den försvinner 
bakom husets 
rygg

som om den aldrig funnits
gömmer sig där
kurar där
med sina klor
tills det är dags 
nästa gång

Glappet

Mitt emellan
en glipa
ett streck
snett draget
som i hast
slarvigt
ett glapp
ditt leende
spricker upp
och jag ser pärlbandet
av tänder 
innanför
som ett löfte om
en gåva
som bara är din
en gåva 
som bara är min

Punkt

Där
ja där
precis där
jag sätter fingret på din puls
som att sätta punkt
på punkt
på punkt
...
...
...
som en kod
ett meddelande
för mig att läsa
ett schiffer
för mig lösa

för att förstå

Steg

Kommer jag gå 
med dig
längs den där grusvägen
dina små fötter 
trummar snabbt 
bredvid mina stora
långa kliv
små kliv
två liv

ett litet moln av damm
bakom oss

Kommer jag se
din lilla röda lock
i nacken
räkna
dina små fräknar på
din smala axel
räkna
dina små långsamma
andetag

fladdrande ögonlock
ljusa fransar

Jag bär dig
inom mig
jag bär dig
fastän
du inte finns
jag bär dig
som ett frö
som ett löfte att
du en gång ska få
bli

Björntråd

Lite för korta ärmar
och det går inte att komma från
att du är lite trång över axlarna 
nu
och faktiskt
ska jag erkänna
lite svår att stänga

och det går inte att komma från
att jag tycker om dig

min älsklingsjacka

jag kan varje sprucken söm
utantill
alla skavanker
följer jag med fingret och
minns då det hände

min älsklingsjacka
vi passade ju så bra

eller kanske gör det inget
att du är lite för kort
att man fryser om händerna
det finns ju vantar
och jag tycker om hur du känns mot huden

och förresten
är det fint när naveln syns
det tycker iallafall jag

Du är min älsklingsjacka
rätt sliten nu

Jag ska göra om dig
men varsamt
handsy varje söm

Låta åren synas
Låta dig vara med
ett tag till

med björntråd i sömmarna
och vantar på händerna

Svärmaren

Kom Sömn
och svep mig
in i din ulliga rock
vira din halsduk
runt mig
vagga mig
bland dina bolster
och dun

Kom Sömn
och blås ut
mina irrande 
tankebloss
de dröjande skuggor
som dansar
mot mitt huvuds 
väggar

Kom Sömn
och svep glömskans
hand över mig
befria mig
klä mig 
i fjäderskrud
nattens vingar
spänn dem ut

Kom Sömn
och lyft mig
ut i natten
likt svärmaren
en fläkt bara
ett fladdrande
vingeslag
så är jag fri

Korn

och när vi ses igen
kommer jag vara
ett gruskorn i ditt öga
eller ett guldkorn
som kommit fram
när du vaskat

Livet

Det här livet
skaver
om livet
det sitter så hårt
det håller mig för hårt
kan du inte, snälla
lossa lite lätt?
släppa på livremmen nu?
det skär in och
lämnar märken, röda streck
utropstecken på min hud
ett skavsår
ett skavår
det är dags
att lossa lite nu om
livet
det är dags
att lossna lite nu
livet

Drömfångaren

På ytan är jag klar och skir
som isen en vinterdag
Men under mig rinner
en mörk iskall ström
som hörs när du kommer nära
Den tunna isen är bräcklig som äggskal
vågar du lyssna?
Ta steget ut och lägg dig tätt intill
Isen sjunger dig en vaggsång
jag vaggar dig till sömns
Tecknar sprickor bort från dig
ritar svarta spår
ett nät för drömmar

En famn att somna i.

Hinnan

Jag tycker om ljudet
sa du
din tyngd
fick isen att ge med sig
med en röst
splittrad i tusen stämmor
som i en hinna av glas
ditt ansikte
förvridet genom
en skärva
svingar du
i en regnbåge
splittrar den
i en kaskad av vitt ljus
invid din fot
hinnan som sluts
igen
och igen