Två

Vi byggde

en ensam pelare

att bära upp

ett helt tak

vi stöttade den

med våra kroppar

ställde oss 

på tå

försökte nå

taket 

rasade in

föll ihop

gled isär

tappade balansen

oss själva

varann

vi byggde 

en ensam pelare

att bära upp

oss

två

Diamant

Svärtan

sammanpressad

av din tyngd

som lättat

Ett material

som härdat 

färdigt att slipas 

till en diamant

Vassa fasetter 

redo att fånga 

ljuset 

i en regnbåge

Alcatraz

Du tror att

du är Alcatraz

En borg

omöjlig att fly

från

Men du vet inte

att jag metodiskt

envist

grävt ett hål

Men du vet inte

om en lönngång

genom väggen

under marken

under vallgraven

genom allt

Och jag flyr inte

från dig

utan

till mig

Jag står redan

Där

På andra sidan

Och ser på dig

Dina höga galler

Dina kala väggar

Det kalla vattnet

Som slår 

som slår

som slår

upp mot dem

Och jag ser

Att den som är fånge

Och jag ser
Att den som inte kan fly

Är inte jag

Utan du

Regn

En svullen himmel

höll andan

molnen

stockade sig

som en sorg

oförlöst

Sedan

Ett stilla regn

och himlen

befriade

med en utandning

de tårar

vi

inte förmådde

Pärlan

Är det så
att varje avsked
är en tagg 
som borrar sig in?

Är det så
att tiden
kapslar in
Sorgen
likt ett sandkorn
i mitten av
en pärla?

Är det så 
att den vandrar inåt
söker sig 
till hjärtat
och slår rot?

Är det så 
Att varje avsked
samlas där
likt en törnekrona?

Eller likt
en kedja av pärlor?

Tö

Vi kan leka 
Berlin
Vi kan bygga 
en järnridå
Du kan få va öst
jag kan va väst
Vi kan måla 
grafitti
gräva lönngångar 
och lura Stasi

Vi kan säga 
om 30 år
vi kan kalla 
det tö
knacka ett hål
Se varann
Eller
klättra över den
mötas
på halva vägen

Vi kan leka 
"Tiden läker"
Muren
skulle ändå finnas
i våra huvuden
vi skulle ändå va
Ossi och Wessi

Ingefära

Alla fräknar 
Utkastade på måfå
Som en natthimmel
Inverterad

dina axlar 
bar upp himlavalvet
Som Atlas
bar upp världen

Tiden
som kröker sig
Din axels rundning 
Likt ett valv
Inverterat

Jag tecknade vårt eget
stjärntecken

Räknade dom 
Fick svindel
De var som rymden 

utan slut

Jag hann aldrig 
räkna dom
klart

Jag hann aldrig 
ge dem alla
ett namn

Jag gav
dem alla
samma namn